När systemfel blir självfel

Vad händer när en människa inte längre har förutsättningar att göra ett arbete som hon kan stå för? Jag tänker att det inte bara handlar om stressen över allt som ska hinnas med, utan också om vad det innebär att gång på gång uppleva att man inte räcker till. När blir bristen på tid, stöd eller handlingsutrymme ett omdöme om den egna förmågan?

Tänk dig en arbetsplats där medarbetarna förväntas arbeta snabbare, upprätthålla kvaliteten och samtidigt undvika misstag. Bemanningen är otillräcklig, men när uppgifter blir liggande beskrivs problemet som att personalen behöver prioritera bättre. Att prioritera kan naturligtvis vara nödvändigt. Men om ingenting får väljas bort och kraven ligger kvar har problemet egentligen inte förändrats. Däremot har förklaringen till problemet förskjutits.

Frågan ”Har vi förutsättningar att utföra arbetet?” kan då börja ersättas av ”Varför klarar jag inte mitt arbete?”. Det är denna förskjutning jag vill uppmärksamma: hur ett problem i arbetets organisering kan börja upplevas som ett personligt misslyckande.

När arbetsvillkor blir ett omdöme om självet

Det finns en tydlig anknytning till teorin Stress as Offense to Self. Semmer och kollegor (2019) beskriver hur arbetsstress kan vara förknippad med hot mot den egna kompetensen, självkänslan och upplevelsen av att vara respekterad av andra. Arbetets svårigheter belastar alltså inte bara tid och energi. De kan också få betydelse för hur vi uppfattar vårt värde som yrkespersoner och medlemmar i en arbetsgemenskap.

Här tror jag att skam och skuld blir viktiga att förstå. I det förenklade ramverk jag använder riktas skam främst mot självet och dess värde: ”Jag duger inte”, ”andra ser mig som otillräcklig”. Skuld riktas främst mot handlingen och ett upplevt ansvar: ”Jag har inte gjort tillräckligt”, ”jag har svikit någon”. Gränsen mellan känslorna är inte skarp.

I vårt exempel kan båda få betydelse. Personen kan skämmas över att inte klara kraven och samtidigt känna skuld för att kollegor får mer att göra eller för att kvaliteten försämras. Det innebär en möjlig dubbel belastning: att försöka genomföra ett arbete under otillräckliga förutsättningar och samtidigt anklaga sig själv för att resultatet inte blir tillräckligt bra.

Men att känna ansvar för ett utfall är inte samma sak som att ha kunnat påverka förutsättningarna. Den skillnaden är relevant också när vi försöker förstå samband med depressiva symtom. I en metaanalys fann Kim och kollegor (2011) samband mellan skam och depressiva symtom. Även skuld präglad av överdrivet ansvar för okontrollerbara händelser var starkt förknippad med depressiva symtom. Sambanden bygger på korrelationsdata och visar inte vad som är orsak eller verkan. Skuld är alltså inte automatiskt konstruktiv bara för att den innehåller en vilja att ta ansvar.

När lösningen blir att anstränga sig ännu mer

Vad gör då en person som upplever sig otillräcklig? En möjlighet är att försöka återställa sitt värde genom att arbeta hårdare.

Detta beskrivs i en svensk intervjustudie av Ede och Starrin (2014), där 26 personer som var sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa deltog. Utifrån deltagarnas berättelser utvecklade forskarna en modell där olösta arbetsplatskonflikter kunde hänga samman med skamprocesser som hotade deltagarnas värdighet. I försöken att upprätthålla självkänslan berättade deltagarna bland annat om högre arbetstakt, övertid och arbete trots ohälsa. Studien visar inte hur vanligt förloppet är och kan inte fastställa orsakssamband, men ger en bild av hur ansträngningen kan bli ett försök att försvara det egna värdet.

En liknande spänning framträder i Xing och kollegors (2021) dagboksstudie, där 119 anställda följdes under fem arbetsdagar. I studiens inompersonsanalys var mer negativ återkoppling från chefen förknippad med mer skam samma dag. Skam var statistiskt förknippad med större emotionell utmattning vid arbetsdagens slut och högre nivåer av in- och extra-rollsprestation nästa dag. Den korta observationsstudien visar samband över dagar, men inte att skammen orsakade utfallen. Det som utifrån kan se ut som en prestationsförbättring behöver alltså inte betyda att personen mår bättre.

Min tanke är att detta kan hjälpa oss att förstå hur organisatoriska problem ibland hålls på plats. Om bristande resurser möts med mer personlig ansträngning kan arbetet tillfälligt fortsätta fungera. Samtidigt blir det mindre synligt vad som krävs för att få det att fungera. Personen kompenserar inte bara för bristerna, utan kan också försöka bevisa att hen inte själv är bristen.

Det är en möjlig tolkning, inte en färdigförklarad orsakskedja. Studierna undersöker olika situationer och belägger inte hela förloppet från organisatoriska begränsningar till självanklagelse och psykisk ohälsa. Men de ger skäl att undersöka mer än arbetsmängden: vad upplever personen att det skulle säga om henne att inte klara arbetet?

Att förstå problemet på rätt nivå

Det betyder inte att all självkritik är felaktig eller att varje misslyckande beror på organisationen. Människor kan behöva utveckla sin kompetens, förändra ett beteende eller ta ansvar för ett misstag. Men känslan av otillräcklighet kan inte i sig avgöra vilken förklaring som är riktig.

När någon säger ”jag borde klara mer” behöver vi därför också fråga vad personen förväntas klara. Finns tiden, stödet och mandatet? Är kraven förenliga med varandra? Vad kan faktiskt prioriteras bort? Ur ett arbetslivsinriktat perspektiv handlar det om att inte för tidigt placera problemet hos individen, utan undersöka på vilken nivå det kan förstås och förändras.

Att arbeta med självkritik och skam behöver därför inte stå i motsättning till att förändra arbetsvillkoren. Tvärtom behöver frågorna hållas samman. Personen kan behöva hjälp att sluta angripa sig själv, samtidigt som arbetets krav och ansvar behöver bli möjliga att bära.

Det är kanske här den viktigaste distinktionen finns: att inte ha förutsättningar att lyckas är inte detsamma som att vara misslyckad. Och att lidandet visar sig hos en människa betyder inte att problemet enbart finns där.